Slänger mina genomrostade bojor på marken och ställer mig upp för att slava. Sitter i betong, byggd av hat, girighet, elaka människor och opportunistiskt skitsnack som njurslagit Sverige, yrvaket sittandes med artificiellt håll i sidan, sikten full av flimmer och med blodad smak i munnen vrider hon sitt en gång så stolta huvud och tittar på mig genom floder av en gång så klart vatten. Nu så utstuderat urvattnat blå att jag inte känner igen den bleka individen knäställd nedanför mig. Hon är döende...
Genom lätt kvävda hostingar, skakande ben, krampande attacker och granithård ångest viskar hon
-Var är du mitt barn?
Instinktivt som om vore det förutbestämt att mitt öde skulle beseglas just denna dag skickar min hjärna två elektriska impusler till ryggraden som tvingar mina ben två steg framåt. Jag tar den utmärglade kvinnan, en gång den stoltaste, vackraste och mest framgångsrikt jämställda kvinnan i handen och stödjer henne än en gång upp, den milion elfte gången i ordningen. Genom öppna tårkanaler och sammanbitna tänder snörvlar jag fram
-Jag är här mor
Genom begynnande gråstarr, med kvistar i det silvergråa håret och med ett hånleende grin visande gula/bruna tänder sträcker hon sina läderartade fingrar mot min kind och nyper mig i den. Mitt hjärta öppnas och för min inre syn ser jag dom grönare sommrarna när man var liten, när vinden var blåare, bmx:en gulare och vintrarna mer snöbollsaktiga och oskulden höll hjärtat längst upp på pedistalen som om vore det mitt egna universums första byggsten. Örfilen som blixtrar genom den höstbruna skogen träffar mig fullt ut på min nakna kind och genom pulserande smärta hör jag hur hon bittert spottar fram
-Har du varit en god pojke?
Skamset skrapandes i marken tittar jag upp i dom alltmer mjölkvita ögonen och genom en snörvlande suck krystar jag fram ett nej...
Tålmodigt sätter hon sig på närmaste stubbe, lägger båda händerna i sitt knä och ser upp på mig med rynkad panna, mer utforskande än förstående. Efter vad som känns när två eoner möter varandra i mitten drar hon en djup suck och uttrycker med iskallt passionerad klarhet
-Du söker något, det känner jag på dig.
Genom nu tusentals rusande och svindlande minnen ser jag alla gånger man blivit förudmjukad, nekad, missförstådd, stoppad, krossad, lurad, bedragen, sårad, tillintetgjord, förd bakom skynket och uttnytjad. Mitt i skamsens orkan som nu krossar alla mina ungdomsdrömmar och fantasier landar jag på en plattform och där står han, min ärkefiende, han som var med alla gånger dom där hemska och förnedrande situationerna uppstod. Han som söker något nu försvunnet i betongens byggstenar. Han som är min spegelbild. Han som är jag. Han begrundar mig med svarta ögon, kastar back huvudet i ett frustrerande och kraxande skratt innan han vänder sig om och går bort för att lättra upp på pedistal, så sliten att den bara hålls ihop av dammet som ligger i dom oräkneliga sprickorna upp runtom hela den en gång så majestätiska byggnationen.
Iskalla kårar klättrar längs ryggen på mig, mycket likt insekter när dom täcker ett kadaver och jag känner hur mina lungor slutar att ta emot den syrefattiga luften, när min spegelbild kommer tillbaka med en liten hjärtformad ask i mahogny med barnsligt knivinristade stora bokstäver. ÄKTA säger dom fyra bokstäver jag ristat in i min ask som han nu lägger i mina händer och jag känner hur mitt hjärta för första gången av vad som verkar förevigt slår ett slag... I asken.
Jag plockar lättsamt fram nyckeln jag till förvåning har haft runt halsen hela mitt liv, ovanför hållet i bröstet. Jag öppnar lådan och ser mitt utmattade hjärta försöka slå sina döende sista slag, svag efter att aldrig ha fått vara i sin naturliga miljö och försiktigt läser jag instruktionerna
1. Stoppa hjärtat i ditt gapande hål!
2. ÄLSKA!
Efter att ha skumläst instruktionerna än en gång, förbluffad över hur enkelt det låter sätter jag så mitt hjärta i hålet jag försökt fylla hela mitt liv. Genast förångast skummande oceaner av självförtvivlan, stora skogar av uppväxt hat och snårskogar utav förtvivlan brinner direkt upp, större städer fyllda av mörka små människor som aldrig tänkt något gott om någon förintas i ett ögonblick och atmosfären fylld av stinkande rök och smutsiga avgaser antänder i precis samklang med dom andra, i längden av ett helt hjärtslag.
Jag vaknar upp i famnen på mitt kära Sverige och känner alla färgerna, hör hela synen, ser alla lukterna och
smakar alla känslorna. I använtan på mitt andra hjärtslag och fyller mina lungor med världen och känner alla olikheterna och smakar på dom medans jag sakta blåser ut genom näsan. Mor ler mot mig och säger
-Saknaden av din avsaknad saknas inte längre!
Mor kastar sitt trollpulver över hela mig och genast står jag i flammor, förvånat förtvivlad sträcker jag på mina brinnande vingar och tar två skutt med mina kloförsedda ben och slår ett anslag innan jag får hela min brinnande kropp i luften och kommer upp över träden, medans mor som börjar försvinna i bakgrunden skriker
-det är bra min son, flyg ut i världen och värm den med din eld, färga världen med KÄRLEK
var aldrig rädd för att slockna, det som inte dödar härdar, det föder bara dig på nytt. Flyg
min son, min vackra fågel Fenix!
Utbrytar taktit the way it goes B, det vet du, nu ska jag ut och få flyga över hela världen med
KÄRLEK
Piz B /Kennich
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar