Var ett tag sen det hände ngt här känner jag...
Kanske inte är så himla konstigt, skrev sist Anna följde med hem och sov här eftersom hon mer eller mindre är uteliggare, för tillfället. Har dock hänt en del sen dess, inget som är direkt viktigt dock bara lite slö saker.
Skulle hem till Nilu på 1-års kalas men blåste det eftersom Ida skulle till Norrland så jag gick ut med henne istället vilket visade sig vara lätt värt iom att det var så jävla mkt roligt folk som kom och festade med oss :) och lite kärlek fick man sig också även om det inte var mer än en oskyldig sommarflört så var det prex vad jag behövde, någon som ser en i ögonen, lägger huvet lätt på sne, uppvisar en smilgrop eller två när dom ler sött mot en, lutar sig fram och ger mig en kyss... Ahh vad gör det inte för ett förtroende?
Det gör min dag, min vecka, eller till och med min månad, spec efter alla jävla hjärtejobbiga stunder som varit, inte för att jag inte har mig själv att skylla, men med facit i hand så ska jag ge mig själv en örfil nästa gång jag ser honom i spegeln.
-Jag fick även träffa dig igen, du som för länge sedan la in din veto rätt
på mitt hjärta genom att skratta dig fast där... och du kallade mig snygging!
...så det verkar som att det finns fler hjärtejobbiga stunder att skapa...
Men nog om det, jag babblar så jävla mkt om kärlek, hopp, sammanhållning och vem som finns eller inte att det blir lätt tjatigt i längden. Man har fasta stunder i livet då man är i behov av kärlek, man kan även lyckas få det, men ett fel är det enda som räcker för att det ska bli "PPRRRHHHFFFLLLLBBBGGHH"
problemet är väl bara att jag känner mig för gammal för att inte ha hittat den rätta. Inte för att det blir bättre av att träffa "flussies" på sidan om, men det får ju definitivt tiden att gå iaf :P
Gårdagen spenderades i goda vänners lag på en gräsmatta utanför sjöhistoriska museet... tills ölen tog slut, då sprang vi runt det staketerade området för att hitta vad vi då kallade för "weak spots" och tro på fan vi hittade en också, en stavdal står parkerad precis bredvid staketet (en korghiss för er oinsatta). Så 1,5 sekunder senare flyger lilla Sandra över staketet tätt följd av Fredda och mig, sist kommer Mattis över och tro på fan som vanligt så är Mattis aerodynamisk som en kontainer och tar emot världen på armbågen, vilket ju givet gjorde alla oss andra glada i hågen, skadeglädje är den enda sanna glädjen, den som säger annat har ingen humor.
Så Fredda och Mattis bråkar som fan hela jävla tiden om en ballong som Fredda fått av någar våp, som Mattis givet har sönder, men han lyckas att fixa en ny genom att tigga till sig en och hångla med ngn bög som kräver det, men ballongen flyger inte så Fredda är inte nöjd vilket gör att Mattis ruttnar och flippar hela tiden, guess you had to be there. Under tiden så sitter jag och Sandra i Fitthörnan och tittar på... just det blommor ;)
Vi fastnade på en hel del olika ställen, klart effektivast för in egen del var BDSM tältet... FUCK YEAH säger jag bara, binda folk, låsa fast dom eller smiska dom lite lätt ahh vilket känsla säger jag bara, sadomasochistiskbondage = freedom :)
Nåväl det hela slutar med att kleptogänget försöker mer eller mindre sno allt som sitter löst på stället
vilket dom nästan lyckas med, vi plankade oss in och köpte förvisso några öl och en måltid men vi måste nog ha kostat fetivalen närmare 2000 kronor vilket klart gjorde min kväll, sen att bussen ut var gratis var väl mer eller mindre en självklarhet :P
Nej nu ska jag packa för att åka till Karlstad och träffa min kära dotter, du den enda som egentligen betyder ngt i detta fasansfulla livet jag låtsas leva...
Tills nextich bloggich!
2010-07-25
Sunday, bloody bakis Sunday...
Blaaaääaaaääaäaäahhh!!
Ganska bakis får man lov att vara då, var ute på stan igår, med Anna och Nilu, drog runt och drack lite öl/vin och drunknade nästan eftersom det regnade jävulberget. Hade skitkul även om jag vart tämeligen beruskad på krogen, satt och stötte på någon rocker tjej som hux flux bara up'n fucking left... Ganska skumt var det, men jag jagade efter henne och grep tag i henne när hon stod och för att hinka i sig mer sprit, men tji fick jag när hon sa att hon skulle komma tillbaka och sätta sig hos oss och aldrig dök upp :(
-Jävla tatuerade rockerbrudar!
Dom bara luras hela tiden, man borde låsa in dom och elda upp dom OFTA! Men bara ibland... när dom lämnar en med ustago om att dom ska komma tillbaka.
Nåväl skit samma jag fick ju hänga med kärt folk i alla fall och ha det skit trevligt och ganska snurrigt, precis som det ska vara, man gör får väl vad man förtjänar, därav denna sega söndag. Är ganska slut i det gråa stockholmsvädret, men det får duga, det hade ju vart sjukt jobbigt om det hade varit 35 C idag, då hade jag fan smält tror jag.
Snackade med familjen Almström idag och dom skulle på biograf minsann 4-D bio om jag inte minns helt fel, ingen aning om vad det är för ngt men fick förklarat för mig att man sitter i stolar som följer med i svängarna när man ser på bio... tror att dom hade det i Göteborg när jag var mindre, vilket jag då tyckte var skitkul.
Nej nu tror jag att jag ska återgå till att bara vara GALÄMBÄAAHHH! För just nu känner jag att det passar bäst. Kanske lägger upp lite poesi senare har ju sagt att det ska hända nu i 2 månader så någon gång får det ju ta och bli gjort...
Nåja nu är det klart.
Piz mr. Blogman
-Kenni
Ganska bakis får man lov att vara då, var ute på stan igår, med Anna och Nilu, drog runt och drack lite öl/vin och drunknade nästan eftersom det regnade jävulberget. Hade skitkul även om jag vart tämeligen beruskad på krogen, satt och stötte på någon rocker tjej som hux flux bara up'n fucking left... Ganska skumt var det, men jag jagade efter henne och grep tag i henne när hon stod och för att hinka i sig mer sprit, men tji fick jag när hon sa att hon skulle komma tillbaka och sätta sig hos oss och aldrig dök upp :(
-Jävla tatuerade rockerbrudar!
Dom bara luras hela tiden, man borde låsa in dom och elda upp dom OFTA! Men bara ibland... när dom lämnar en med ustago om att dom ska komma tillbaka.
Nåväl skit samma jag fick ju hänga med kärt folk i alla fall och ha det skit trevligt och ganska snurrigt, precis som det ska vara, man gör får väl vad man förtjänar, därav denna sega söndag. Är ganska slut i det gråa stockholmsvädret, men det får duga, det hade ju vart sjukt jobbigt om det hade varit 35 C idag, då hade jag fan smält tror jag.
Snackade med familjen Almström idag och dom skulle på biograf minsann 4-D bio om jag inte minns helt fel, ingen aning om vad det är för ngt men fick förklarat för mig att man sitter i stolar som följer med i svängarna när man ser på bio... tror att dom hade det i Göteborg när jag var mindre, vilket jag då tyckte var skitkul.
Nej nu tror jag att jag ska återgå till att bara vara GALÄMBÄAAHHH! För just nu känner jag att det passar bäst. Kanske lägger upp lite poesi senare har ju sagt att det ska hända nu i 2 månader så någon gång får det ju ta och bli gjort...
Nåja nu är det klart.
Piz mr. Blogman
-Kenni
2010-07-24
Sammansatta ord, meningar, saker man vill, eller inte, händer ändå!
Dags att röra sig, sluta ångra allt dåligt man gjort, inte ha ångest, leva livet precis så som man råder andra att göra. Vara stark, stå själv, ta kniven i ryggen... och dö ensam!
Fy vad trisst det låter, måste jag säga. Men vad ska man göra, man förstår ibland allt men ändå inget, min förståelse för allt gör det inte lättare för dig att göra det rätta, inte ens om jag stämplar in skiten i pannan på dig skulle det bli lätt. Men så är det här i livet "Det är inte lätt att göra rätt" helt enkelt, jag måste säga att jag faktiskt lyckats dom flesta gångerna att göra det rätta i den dåvarande situationen d.v.s, sen att situationen för det mesta aldrig sett bra ut redan från utgångspunkt det är väl en helt annan sak...
Något i stil med "Jag är inte dum jag har bara otur när jag tänker"...
Men jag har tänkt jävligt mkt på sistone på vilka premisser man har ifrån början, försökt att tänka mig tillbaka i både min mor och min fars liv, baserat på hur dom har lyckats "slå" ut som blommor och kommit fram till att det är ju en jävla tur att jag ens har tagit mig dit jag är nu. Det säger inte mkt i sig men det betyder mkt för mig att veta eller kunna känna så, jag är inte glad över det men heller inte ledsen, det är mer som en iskall likgiltighet som ligger inombords och skaver med frysta kanter mot mitt mjuka innanmäte.
-Det gör lixom inte ont... det är bara hårt!
Men någonstans i mitt inombords kallaste vinter har det gjort mig någorlunda iskall, beräknande och i vissa längre utsträckningar ganska hård, lite som i "my way or the highway", förmodligen så gör jag det för min egen överlevnad, men oftast gör jag det mot personen i fråga för att stärka även dom. Det finns otaliga exempel som jag inte orkar dra här, men jag vet med mig själv att så är fallet.
Jag har fått stå större delen av livet själv, jag har gjort saker som skulle få folk att bli gröna av avund, eller spy i rent förakt, men jag har gjort allt själv, ingen mamma eller pappa, ingen hjärtevän eller bästa kompisar som står på en (det finns undantag men alltsom allt kan jag räkna dom människorna på mina pungkulor... det är 2st), och tror på en. Ensam är stark säger dom och visst, i och med saker som hänt i mitt liv må jag synas relativt stark jämfört med andra, men ensam är också ensam, vilket inte märks riktigt förens man befinner sig i situationers baksida. Men som vanligt får man dra sig själv upp, se det ljusa i detaljerna och fokusera på dom, så kommer helt plötsligt livet med överaskningar som slår det mesta. Så jag får väl bara luta mig tillbaka och styra min egen värld genom neutriner eller om det är neutroner för att ta emot men även ge tillbaka till universum...
Så jag får väl bara fortsätta kontemplera jorden still!
Men nu behövs jag hos min dotter, det enda egentligt riktiga livsödet jag inte har misslyckats i
... jag är ju trots allt enligt utsago, en älskad far!
P(ia)z!
Fy vad trisst det låter, måste jag säga. Men vad ska man göra, man förstår ibland allt men ändå inget, min förståelse för allt gör det inte lättare för dig att göra det rätta, inte ens om jag stämplar in skiten i pannan på dig skulle det bli lätt. Men så är det här i livet "Det är inte lätt att göra rätt" helt enkelt, jag måste säga att jag faktiskt lyckats dom flesta gångerna att göra det rätta i den dåvarande situationen d.v.s, sen att situationen för det mesta aldrig sett bra ut redan från utgångspunkt det är väl en helt annan sak...
Något i stil med "Jag är inte dum jag har bara otur när jag tänker"...
Men jag har tänkt jävligt mkt på sistone på vilka premisser man har ifrån början, försökt att tänka mig tillbaka i både min mor och min fars liv, baserat på hur dom har lyckats "slå" ut som blommor och kommit fram till att det är ju en jävla tur att jag ens har tagit mig dit jag är nu. Det säger inte mkt i sig men det betyder mkt för mig att veta eller kunna känna så, jag är inte glad över det men heller inte ledsen, det är mer som en iskall likgiltighet som ligger inombords och skaver med frysta kanter mot mitt mjuka innanmäte.
-Det gör lixom inte ont... det är bara hårt!
Men någonstans i mitt inombords kallaste vinter har det gjort mig någorlunda iskall, beräknande och i vissa längre utsträckningar ganska hård, lite som i "my way or the highway", förmodligen så gör jag det för min egen överlevnad, men oftast gör jag det mot personen i fråga för att stärka även dom. Det finns otaliga exempel som jag inte orkar dra här, men jag vet med mig själv att så är fallet.
Jag har fått stå större delen av livet själv, jag har gjort saker som skulle få folk att bli gröna av avund, eller spy i rent förakt, men jag har gjort allt själv, ingen mamma eller pappa, ingen hjärtevän eller bästa kompisar som står på en (det finns undantag men alltsom allt kan jag räkna dom människorna på mina pungkulor... det är 2st), och tror på en. Ensam är stark säger dom och visst, i och med saker som hänt i mitt liv må jag synas relativt stark jämfört med andra, men ensam är också ensam, vilket inte märks riktigt förens man befinner sig i situationers baksida. Men som vanligt får man dra sig själv upp, se det ljusa i detaljerna och fokusera på dom, så kommer helt plötsligt livet med överaskningar som slår det mesta. Så jag får väl bara luta mig tillbaka och styra min egen värld genom neutriner eller om det är neutroner för att ta emot men även ge tillbaka till universum...
Så jag får väl bara fortsätta kontemplera jorden still!
Men nu behövs jag hos min dotter, det enda egentligt riktiga livsödet jag inte har misslyckats i
... jag är ju trots allt enligt utsago, en älskad far!
P(ia)z!
2010-07-22
Creative writing vs. urban poetry
Sitter och funderar mkt på att göra ngt jag har en "nack" för.
Älskar att få skriva ur mig massa ord, bara sitta och slö skriva, men har svårt (än så länge att lära mig spela musik) för att tonsätta det hela, vilket skulle vara underbart, att få säga det med klang helt enkelt.
Livet strömmar ju ändå genom en när man genomsyrar det med musik.
"Wind me up and watch me spin, watch me spin, watch me spin"
-Mäster Dave Grohl
Influeras av sådana smärre autodidakta band som Foo Fighters, Gogol Bordello, Rehab just för den där skitiga "jag bor med gitarren på ryggen och spelar sånger om det"-känslan. Den dära vagabond känslan, fast som sagt innan med klang.
Men man vill gärna lägga på lite beats på det också, då gärna i still med
Helt off, med Timbuk och Chords M.O.N.S lugn och tungt som det ska.
Folksinger som det heter is nog ta mig tusan the shit, gah ge mig det kreativa alternativet så är det nog
the way to go misstänker jag...
...säger han som som kreativt återhållsamt bara häller socker på filmjölken.
Nåväl hittade ngt som heter Urban Poetry, verkade mest vara massa Americaner som försökte skriva med slang eller BARA STORA BOKSTÄVER!!! Vilket ger en ett lätt intryck av
"JAG FÅR INGEN UPPMÄRKSAMHET ENS
AV DEN JAG ÄLSKAR SÅ JAG BERÄTTIGAR
MIN OTROHET OCH KRÄVER ATT DU LÄSER
ALL MIN SKIT STORT OCH MKT FÖR JAG ÄR
RETARDERAT ELEVERAD... MINST SAGT"
och då ba, jag ba (för man säger så i sthlm) N-o So-ul Pe-ople!
Nej detta måste utforskas i till en början mindre utsträckning för att till slut dra till sig stora citat givetvis illustrerat vackert nedan...
Nu har jag framtidsutsikter också :)
hand om dig bloggich!
-Kenetron!
Älskar att få skriva ur mig massa ord, bara sitta och slö skriva, men har svårt (än så länge att lära mig spela musik) för att tonsätta det hela, vilket skulle vara underbart, att få säga det med klang helt enkelt.
Livet strömmar ju ändå genom en när man genomsyrar det med musik.
"Wind me up and watch me spin, watch me spin, watch me spin"
-Mäster Dave Grohl
Influeras av sådana smärre autodidakta band som Foo Fighters, Gogol Bordello, Rehab just för den där skitiga "jag bor med gitarren på ryggen och spelar sånger om det"-känslan. Den dära vagabond känslan, fast som sagt innan med klang.
Men man vill gärna lägga på lite beats på det också, då gärna i still med
Helt off, med Timbuk och Chords M.O.N.S lugn och tungt som det ska.
Folksinger som det heter is nog ta mig tusan the shit, gah ge mig det kreativa alternativet så är det nog
the way to go misstänker jag...
...säger han som som kreativt återhållsamt bara häller socker på filmjölken.
Nåväl hittade ngt som heter Urban Poetry, verkade mest vara massa Americaner som försökte skriva med slang eller BARA STORA BOKSTÄVER!!! Vilket ger en ett lätt intryck av
"JAG FÅR INGEN UPPMÄRKSAMHET ENS
AV DEN JAG ÄLSKAR SÅ JAG BERÄTTIGAR
MIN OTROHET OCH KRÄVER ATT DU LÄSER
ALL MIN SKIT STORT OCH MKT FÖR JAG ÄR
RETARDERAT ELEVERAD... MINST SAGT"
och då ba, jag ba (för man säger så i sthlm) N-o So-ul Pe-ople!
Nej detta måste utforskas i till en början mindre utsträckning för att till slut dra till sig stora citat givetvis illustrerat vackert nedan...
Nu har jag framtidsutsikter också :)
hand om dig bloggich!
-Kenetron!
2010-07-21
The segnes is eluding the premises for reality!
SEEEEEGT!
Vart börjar man egentligen?
-Och var tar den början slut?
Bara för att man gör en grej...
... betyder det inte att man ville ngt annat.
Jag har inte alltid rätt,
bara för att min logiska bubbla är starkare än din nål!
Även om mitt dödsförakt är mer högljut än andras,
betyder inte det att jag inte vill ha ett liv.
Fastän jag känner alla mina vänner,
har jag ingen aning om vem jag själv är.
Blah, blah, blah, blah hit och dit, skriva för att jag lider, och lida när jag skriver. Är det inte alltid så, att man är så jävla viktig när man skriver? Alla ska släppa sina kaffekoppar och öppna ögonen 45% mer och lyckas man att få ngn i sin ensahmet att säga "Fy fan, skribenten mår kanske inte ok" då har man lyckats. Då susar det genom luften ett "beep,beep" och telefonen lugnar snart ner en med ett "Mår du bra? Jag finns här för dig" i oändliga kombinationer och ett idiotiskt "Jag har lyckats att beröra någon"-lugn sprider sig genom kroppen.
Men har man verkligen lyckats? Lyssnade någon verkligen på vad du sa? Var det någon som offrade sin så ytterst dyrbara tid, följde med i vartenda ord, suckade på precis rätt ställen och kom med förslag om kramar när det behövdes? Eller dök det bara upp en annan trasig själ, där för att vältra sig i din skit, höra det senaste skvallret, för att sedan kunna gå vidare med ett "Phew tur att det inte var jag"-mulet ansikte?
Det känns som att så många i min närhet mår så dåligt, så många blir så felbehandlade, så många som inte själva klarar av att gräva sig upp ur sitt hål. Det misserabla och dåliga går hand i hand, genom hela mitt vänskapsland. Har gett så mkt av mig själv till er alla att jag inte längre har ett eget hjärta, det ligger en del av det i en by någonstans i mellansverige, det ligger utspritt över en eller annan kontinent, det finns hos dom som sitter i ständigt mörker, några delar av det ligger för evigt begravt hos er som inte längre andas. Dom sista små skärvorna som fortfarande pulserar i mitt bröst ligger hos familjen, ert blod är det som håller samman mitt brösts spruckna vas, ni är limmet i mitt liv.
Detta betyder ju inte att alla mina vänner är dåliga (dock finns undantagen som bekräftar regeln). Dom flesta av er är ju lika splittrade, om inte mer, spec dom som har liknande eller värre vänner än mig, men utan lim... ingen familj som kan vara där för dom, inget karlssons superklister som håller ihop det sargade livet man blivit dömd att leva. Så med dessa ord är det inte så konstigt att man utvecklats till den 50/50 människan man är idag, alla ska äta kakan, ha den kvar, slå in den som bröllopspresent till andra, ge bort en del till dom fattiga, lära sig att köra bil med den... ja ni förstår.
Ja fy fan säger jag det är svårt att leva här i väst, våra problem är allt tunga va...? Tänk dig att få leva i ett I land, ingen mat för dagen, upproriska rebeller som mördar din familj till din vetskap utan anledning,
som gängvåldtar din stam, tvingar dig till slav arbete, gör er till barnsoldater och dylikt... ja vad är väl en bal på slottet...?!
Så ståendes här vid ett vägskäl,
känns det xtra tungt när jag börjar gå tillbaka!
För desto fler vänner jag får...
... desto mer ensam känner jag mig.
Vart börjar man egentligen?
-Och var tar den början slut?
Bara för att man gör en grej...
... betyder det inte att man ville ngt annat.
Jag har inte alltid rätt,
bara för att min logiska bubbla är starkare än din nål!
Även om mitt dödsförakt är mer högljut än andras,
betyder inte det att jag inte vill ha ett liv.
Fastän jag känner alla mina vänner,
har jag ingen aning om vem jag själv är.
Blah, blah, blah, blah hit och dit, skriva för att jag lider, och lida när jag skriver. Är det inte alltid så, att man är så jävla viktig när man skriver? Alla ska släppa sina kaffekoppar och öppna ögonen 45% mer och lyckas man att få ngn i sin ensahmet att säga "Fy fan, skribenten mår kanske inte ok" då har man lyckats. Då susar det genom luften ett "beep,beep" och telefonen lugnar snart ner en med ett "Mår du bra? Jag finns här för dig" i oändliga kombinationer och ett idiotiskt "Jag har lyckats att beröra någon"-lugn sprider sig genom kroppen.
Men har man verkligen lyckats? Lyssnade någon verkligen på vad du sa? Var det någon som offrade sin så ytterst dyrbara tid, följde med i vartenda ord, suckade på precis rätt ställen och kom med förslag om kramar när det behövdes? Eller dök det bara upp en annan trasig själ, där för att vältra sig i din skit, höra det senaste skvallret, för att sedan kunna gå vidare med ett "Phew tur att det inte var jag"-mulet ansikte?
Det känns som att så många i min närhet mår så dåligt, så många blir så felbehandlade, så många som inte själva klarar av att gräva sig upp ur sitt hål. Det misserabla och dåliga går hand i hand, genom hela mitt vänskapsland. Har gett så mkt av mig själv till er alla att jag inte längre har ett eget hjärta, det ligger en del av det i en by någonstans i mellansverige, det ligger utspritt över en eller annan kontinent, det finns hos dom som sitter i ständigt mörker, några delar av det ligger för evigt begravt hos er som inte längre andas. Dom sista små skärvorna som fortfarande pulserar i mitt bröst ligger hos familjen, ert blod är det som håller samman mitt brösts spruckna vas, ni är limmet i mitt liv.
Detta betyder ju inte att alla mina vänner är dåliga (dock finns undantagen som bekräftar regeln). Dom flesta av er är ju lika splittrade, om inte mer, spec dom som har liknande eller värre vänner än mig, men utan lim... ingen familj som kan vara där för dom, inget karlssons superklister som håller ihop det sargade livet man blivit dömd att leva. Så med dessa ord är det inte så konstigt att man utvecklats till den 50/50 människan man är idag, alla ska äta kakan, ha den kvar, slå in den som bröllopspresent till andra, ge bort en del till dom fattiga, lära sig att köra bil med den... ja ni förstår.
Ja fy fan säger jag det är svårt att leva här i väst, våra problem är allt tunga va...? Tänk dig att få leva i ett I land, ingen mat för dagen, upproriska rebeller som mördar din familj till din vetskap utan anledning,
som gängvåldtar din stam, tvingar dig till slav arbete, gör er till barnsoldater och dylikt... ja vad är väl en bal på slottet...?!
Så ståendes här vid ett vägskäl,
känns det xtra tungt när jag börjar gå tillbaka!
För desto fler vänner jag får...
... desto mer ensam känner jag mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)