SEEEEEGT!
Vart börjar man egentligen?
-Och var tar den början slut?
Bara för att man gör en grej...
... betyder det inte att man ville ngt annat.
Jag har inte alltid rätt,
bara för att min logiska bubbla är starkare än din nål!
Även om mitt dödsförakt är mer högljut än andras,
betyder inte det att jag inte vill ha ett liv.
Fastän jag känner alla mina vänner,
har jag ingen aning om vem jag själv är.
Blah, blah, blah, blah hit och dit, skriva för att jag lider, och lida när jag skriver. Är det inte alltid så, att man är så jävla viktig när man skriver? Alla ska släppa sina kaffekoppar och öppna ögonen 45% mer och lyckas man att få ngn i sin ensahmet att säga "Fy fan, skribenten mår kanske inte ok" då har man lyckats. Då susar det genom luften ett "beep,beep" och telefonen lugnar snart ner en med ett "Mår du bra? Jag finns här för dig" i oändliga kombinationer och ett idiotiskt "Jag har lyckats att beröra någon"-lugn sprider sig genom kroppen.
Men har man verkligen lyckats? Lyssnade någon verkligen på vad du sa? Var det någon som offrade sin så ytterst dyrbara tid, följde med i vartenda ord, suckade på precis rätt ställen och kom med förslag om kramar när det behövdes? Eller dök det bara upp en annan trasig själ, där för att vältra sig i din skit, höra det senaste skvallret, för att sedan kunna gå vidare med ett "Phew tur att det inte var jag"-mulet ansikte?
Det känns som att så många i min närhet mår så dåligt, så många blir så felbehandlade, så många som inte själva klarar av att gräva sig upp ur sitt hål. Det misserabla och dåliga går hand i hand, genom hela mitt vänskapsland. Har gett så mkt av mig själv till er alla att jag inte längre har ett eget hjärta, det ligger en del av det i en by någonstans i mellansverige, det ligger utspritt över en eller annan kontinent, det finns hos dom som sitter i ständigt mörker, några delar av det ligger för evigt begravt hos er som inte längre andas. Dom sista små skärvorna som fortfarande pulserar i mitt bröst ligger hos familjen, ert blod är det som håller samman mitt brösts spruckna vas, ni är limmet i mitt liv.
Detta betyder ju inte att alla mina vänner är dåliga (dock finns undantagen som bekräftar regeln). Dom flesta av er är ju lika splittrade, om inte mer, spec dom som har liknande eller värre vänner än mig, men utan lim... ingen familj som kan vara där för dom, inget karlssons superklister som håller ihop det sargade livet man blivit dömd att leva. Så med dessa ord är det inte så konstigt att man utvecklats till den 50/50 människan man är idag, alla ska äta kakan, ha den kvar, slå in den som bröllopspresent till andra, ge bort en del till dom fattiga, lära sig att köra bil med den... ja ni förstår.
Ja fy fan säger jag det är svårt att leva här i väst, våra problem är allt tunga va...? Tänk dig att få leva i ett I land, ingen mat för dagen, upproriska rebeller som mördar din familj till din vetskap utan anledning,
som gängvåldtar din stam, tvingar dig till slav arbete, gör er till barnsoldater och dylikt... ja vad är väl en bal på slottet...?!
Så ståendes här vid ett vägskäl,
känns det xtra tungt när jag börjar gå tillbaka!
För desto fler vänner jag får...
... desto mer ensam känner jag mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar