Då är man tbax igen då,
känns lite skönt måste jag säga, vilken kille man vart tvungen att bli dom senaste månaderna. Helt otroligt, helomvändning... bra... dålig... vem bryr sig?
En fråga jag kommit att ställa allt för ofta på sistone tycker jag, vill så gärna få flyga över allt, bli eldfågeln som inte dras med laster eller låter dom bekomma honom. Det är dock väldigt svårt, man kommer tbax till saker man varit förut, saker man gjort förut, laster som minst sagt tynger en från förr.
-W8, BRAKE'N HOLD UP!
tbax till ämnet...
Jag bryr mig inte längre, så många saker som man vill, så många saker man inte förstår, så många saker som göms för en, man hittar/får/ger eller gör en sak och det man får tbax är något helt annat. Det är nog dessa petitesser som gör livet mer odrägligt. Till slut orkar man inte med längre och det är då man slutar bry sig, vilket nog är det sämsta alternativet för konfliktlösningar om man behöver det. Man har slutat bry sig, man orkar inte, man vill inte och framförallt man känner inte... det tog slut.
Så jag sitter här igen med min ensamhet,
så som jag lever genom dret och sket.
Vart allt kommer ifrån är det ingen som vet,
men det har blivit mig, upptagit mig i helhet.
Jag kommer inte längre ihåg något, inte längre karl,
glömt bort allt, kommer inte ens ihåg när vi två bara var.
Men det spelar ingen roll min vän,
vi har långt kvar av vår tid än.
Det kanske inte betyder något speciellt i sig,
det betyder bara att jag inte vill spendera den med dig.
Det får väl vara någon form av ett avslut av detta kapitel, har bestämt mig nu, jag fortsätter med poesin. Kommer att lägga upp lite shit för att bli avklarad med saker jag känner mig behöva bli klar med. Kommer förmodligen att lägga till lite instrument senare, måste bara lära mig spela först. Men det kommer det kommer :)
-Signing out Gods.Username
2010-12-08
2010-08-17
Gårdagen tog en med överaskning...
Känner mig på topp, så jävla skönt att få hitta tillbaka till "original Ken", den Ken jag känner att jag vill vara, den avslappnade killen som alltid tar det lugnt och lever efter en "högre väg" om man så vill. Killen utan problem med massa skratt...
Bestämde sig i Tisdags för att inte låta skiten ta något mer...
Bestämde sig i Tisdags för ett nytt gammalt liv...
Bestämde sig i Tisdags att bli fågeln igen...
Vackra, varma kärleksfulla fågel Fenix...
Så här står jag nu ur askan i elden bokstavligt talat och det känns skit bra, jag har förlorat så mkt som aldrig kommer igen, men jag har även gainat en hel del känner jag, ngt som känns otroligt där jag nu idag står nästan omgjord, helt nya gamla Ken FUCK YEAH!
En väldigt vis kompis sa till mig att "Det är dina vänner som definerar vem du är", vilket fortfarande ger mig goosebumps när jag tänker på det och det är helt rätt. Genom mina vänner kan jag definera mig själv, vilken jävla tur att jag har såna vänner egentligen 1 <3 to all y'all!
Så genom mina "nya" vänner känner jag att det kan vara värt att leva här, dom definerar mig så väl att jag känner mig hel igen, en känsla som varit frånvarande ett bra tag men som nu infinner sig igen. Fågel Ken har hittat hem igen, tack och återigen tack ni värdefulla älskvärda och mkt kära vänner, jag älskar er!
Musik inspirationen har även den åter entrat my mind, detta mkt tack vare min kära Dany douglas och hans underbara musik med bandet Grand Haze som påminner mig mkt om ett gammalt danskt band som ligger mig VARMT om hjärtat, a.k.a D.A.D!
Nu blir det inte mer B vi får höras längre fram!
L.o.v.e to one and to all! Kennich Kenny
Bestämde sig i Tisdags för att inte låta skiten ta något mer...
Bestämde sig i Tisdags för ett nytt gammalt liv...
Bestämde sig i Tisdags att bli fågeln igen...
Vackra, varma kärleksfulla fågel Fenix...
Så här står jag nu ur askan i elden bokstavligt talat och det känns skit bra, jag har förlorat så mkt som aldrig kommer igen, men jag har även gainat en hel del känner jag, ngt som känns otroligt där jag nu idag står nästan omgjord, helt nya gamla Ken FUCK YEAH!
En väldigt vis kompis sa till mig att "Det är dina vänner som definerar vem du är", vilket fortfarande ger mig goosebumps när jag tänker på det och det är helt rätt. Genom mina vänner kan jag definera mig själv, vilken jävla tur att jag har såna vänner egentligen 1 <3 to all y'all!
Så genom mina "nya" vänner känner jag att det kan vara värt att leva här, dom definerar mig så väl att jag känner mig hel igen, en känsla som varit frånvarande ett bra tag men som nu infinner sig igen. Fågel Ken har hittat hem igen, tack och återigen tack ni värdefulla älskvärda och mkt kära vänner, jag älskar er!
Musik inspirationen har även den åter entrat my mind, detta mkt tack vare min kära Dany douglas och hans underbara musik med bandet Grand Haze som påminner mig mkt om ett gammalt danskt band som ligger mig VARMT om hjärtat, a.k.a D.A.D!
Nu blir det inte mer B vi får höras längre fram!
L.o.v.e to one and to all! Kennich Kenny
2010-08-16
The higher road always pays its tribute!
Ja då sitter man här igen, med allt framför sig, redo att ta nya tag och börja leva ett liv...?!
Men det går bra, som sagt jag ska försöka simplifiera mitt liv så mkt som möjligt, fan att det ska vara så svårt att leva. Men desto enklare och ärligare och rent ut sagt mig själv jag är desto längre kommer jag känner jag. Har bestämt mig för att ta nya kraft tag och bara börja göra min SHIT! Det är fan inge fel i det.
Träffar konstant på människor som inte förtjänar mig, men nu ska jag bara försöka ha dom som verkligen gör det runt mig, det är en sak som gör saker lättare. Ska inte gräva ner mig för hårt i kärleken heller (right) eftersom den kommer när den kommer, tur var väl att jag fick lätta mitt hjärta för den enda personen som ens finns där just nu. Men inte på hela kille/tjej planet, vi står bara ett universum eller två ifrån varandra just nu, så jag väntar och bidar min tid tills det kan bli mer än vad det kan vara just nu... det är sånt vi gamlingar gör... bidar tid!
Ordspråket
"Gamla män har yngre män att tacka för deras lycka hos kvinnan"
Känns rätt bra just nu, ska bara försöka få det in i ett flyt också and then we're done!
Allting annat fixat sitter bara och försöker skapa mig en hobby nu, för att som sagt bida min tid med :)
Annars flyter allt bra B det vet du!
Piz Kenta kennich
Men det går bra, som sagt jag ska försöka simplifiera mitt liv så mkt som möjligt, fan att det ska vara så svårt att leva. Men desto enklare och ärligare och rent ut sagt mig själv jag är desto längre kommer jag känner jag. Har bestämt mig för att ta nya kraft tag och bara börja göra min SHIT! Det är fan inge fel i det.
Träffar konstant på människor som inte förtjänar mig, men nu ska jag bara försöka ha dom som verkligen gör det runt mig, det är en sak som gör saker lättare. Ska inte gräva ner mig för hårt i kärleken heller (right) eftersom den kommer när den kommer, tur var väl att jag fick lätta mitt hjärta för den enda personen som ens finns där just nu. Men inte på hela kille/tjej planet, vi står bara ett universum eller två ifrån varandra just nu, så jag väntar och bidar min tid tills det kan bli mer än vad det kan vara just nu... det är sånt vi gamlingar gör... bidar tid!
Ordspråket
"Gamla män har yngre män att tacka för deras lycka hos kvinnan"
Känns rätt bra just nu, ska bara försöka få det in i ett flyt också and then we're done!
Allting annat fixat sitter bara och försöker skapa mig en hobby nu, för att som sagt bida min tid med :)
Annars flyter allt bra B det vet du!
Piz Kenta kennich
2010-08-13
Utbrytar taktik
Slänger mina genomrostade bojor på marken och ställer mig upp för att slava. Sitter i betong, byggd av hat, girighet, elaka människor och opportunistiskt skitsnack som njurslagit Sverige, yrvaket sittandes med artificiellt håll i sidan, sikten full av flimmer och med blodad smak i munnen vrider hon sitt en gång så stolta huvud och tittar på mig genom floder av en gång så klart vatten. Nu så utstuderat urvattnat blå att jag inte känner igen den bleka individen knäställd nedanför mig. Hon är döende...
Genom lätt kvävda hostingar, skakande ben, krampande attacker och granithård ångest viskar hon
-Var är du mitt barn?
Instinktivt som om vore det förutbestämt att mitt öde skulle beseglas just denna dag skickar min hjärna två elektriska impusler till ryggraden som tvingar mina ben två steg framåt. Jag tar den utmärglade kvinnan, en gång den stoltaste, vackraste och mest framgångsrikt jämställda kvinnan i handen och stödjer henne än en gång upp, den milion elfte gången i ordningen. Genom öppna tårkanaler och sammanbitna tänder snörvlar jag fram
-Jag är här mor
Genom begynnande gråstarr, med kvistar i det silvergråa håret och med ett hånleende grin visande gula/bruna tänder sträcker hon sina läderartade fingrar mot min kind och nyper mig i den. Mitt hjärta öppnas och för min inre syn ser jag dom grönare sommrarna när man var liten, när vinden var blåare, bmx:en gulare och vintrarna mer snöbollsaktiga och oskulden höll hjärtat längst upp på pedistalen som om vore det mitt egna universums första byggsten. Örfilen som blixtrar genom den höstbruna skogen träffar mig fullt ut på min nakna kind och genom pulserande smärta hör jag hur hon bittert spottar fram
-Har du varit en god pojke?
Skamset skrapandes i marken tittar jag upp i dom alltmer mjölkvita ögonen och genom en snörvlande suck krystar jag fram ett nej...
Tålmodigt sätter hon sig på närmaste stubbe, lägger båda händerna i sitt knä och ser upp på mig med rynkad panna, mer utforskande än förstående. Efter vad som känns när två eoner möter varandra i mitten drar hon en djup suck och uttrycker med iskallt passionerad klarhet
-Du söker något, det känner jag på dig.
Genom nu tusentals rusande och svindlande minnen ser jag alla gånger man blivit förudmjukad, nekad, missförstådd, stoppad, krossad, lurad, bedragen, sårad, tillintetgjord, förd bakom skynket och uttnytjad. Mitt i skamsens orkan som nu krossar alla mina ungdomsdrömmar och fantasier landar jag på en plattform och där står han, min ärkefiende, han som var med alla gånger dom där hemska och förnedrande situationerna uppstod. Han som söker något nu försvunnet i betongens byggstenar. Han som är min spegelbild. Han som är jag. Han begrundar mig med svarta ögon, kastar back huvudet i ett frustrerande och kraxande skratt innan han vänder sig om och går bort för att lättra upp på pedistal, så sliten att den bara hålls ihop av dammet som ligger i dom oräkneliga sprickorna upp runtom hela den en gång så majestätiska byggnationen.
Iskalla kårar klättrar längs ryggen på mig, mycket likt insekter när dom täcker ett kadaver och jag känner hur mina lungor slutar att ta emot den syrefattiga luften, när min spegelbild kommer tillbaka med en liten hjärtformad ask i mahogny med barnsligt knivinristade stora bokstäver. ÄKTA säger dom fyra bokstäver jag ristat in i min ask som han nu lägger i mina händer och jag känner hur mitt hjärta för första gången av vad som verkar förevigt slår ett slag... I asken.
Jag plockar lättsamt fram nyckeln jag till förvåning har haft runt halsen hela mitt liv, ovanför hållet i bröstet. Jag öppnar lådan och ser mitt utmattade hjärta försöka slå sina döende sista slag, svag efter att aldrig ha fått vara i sin naturliga miljö och försiktigt läser jag instruktionerna
1. Stoppa hjärtat i ditt gapande hål!
2. ÄLSKA!
Efter att ha skumläst instruktionerna än en gång, förbluffad över hur enkelt det låter sätter jag så mitt hjärta i hålet jag försökt fylla hela mitt liv. Genast förångast skummande oceaner av självförtvivlan, stora skogar av uppväxt hat och snårskogar utav förtvivlan brinner direkt upp, större städer fyllda av mörka små människor som aldrig tänkt något gott om någon förintas i ett ögonblick och atmosfären fylld av stinkande rök och smutsiga avgaser antänder i precis samklang med dom andra, i längden av ett helt hjärtslag.
Jag vaknar upp i famnen på mitt kära Sverige och känner alla färgerna, hör hela synen, ser alla lukterna och
smakar alla känslorna. I använtan på mitt andra hjärtslag och fyller mina lungor med världen och känner alla olikheterna och smakar på dom medans jag sakta blåser ut genom näsan. Mor ler mot mig och säger
-Saknaden av din avsaknad saknas inte längre!
Mor kastar sitt trollpulver över hela mig och genast står jag i flammor, förvånat förtvivlad sträcker jag på mina brinnande vingar och tar två skutt med mina kloförsedda ben och slår ett anslag innan jag får hela min brinnande kropp i luften och kommer upp över träden, medans mor som börjar försvinna i bakgrunden skriker
-det är bra min son, flyg ut i världen och värm den med din eld, färga världen med KÄRLEK
var aldrig rädd för att slockna, det som inte dödar härdar, det föder bara dig på nytt. Flyg
min son, min vackra fågel Fenix!
Utbrytar taktit the way it goes B, det vet du, nu ska jag ut och få flyga över hela världen med
KÄRLEK
Piz B /Kennich
Genom lätt kvävda hostingar, skakande ben, krampande attacker och granithård ångest viskar hon
-Var är du mitt barn?
Instinktivt som om vore det förutbestämt att mitt öde skulle beseglas just denna dag skickar min hjärna två elektriska impusler till ryggraden som tvingar mina ben två steg framåt. Jag tar den utmärglade kvinnan, en gång den stoltaste, vackraste och mest framgångsrikt jämställda kvinnan i handen och stödjer henne än en gång upp, den milion elfte gången i ordningen. Genom öppna tårkanaler och sammanbitna tänder snörvlar jag fram
-Jag är här mor
Genom begynnande gråstarr, med kvistar i det silvergråa håret och med ett hånleende grin visande gula/bruna tänder sträcker hon sina läderartade fingrar mot min kind och nyper mig i den. Mitt hjärta öppnas och för min inre syn ser jag dom grönare sommrarna när man var liten, när vinden var blåare, bmx:en gulare och vintrarna mer snöbollsaktiga och oskulden höll hjärtat längst upp på pedistalen som om vore det mitt egna universums första byggsten. Örfilen som blixtrar genom den höstbruna skogen träffar mig fullt ut på min nakna kind och genom pulserande smärta hör jag hur hon bittert spottar fram
-Har du varit en god pojke?
Skamset skrapandes i marken tittar jag upp i dom alltmer mjölkvita ögonen och genom en snörvlande suck krystar jag fram ett nej...
Tålmodigt sätter hon sig på närmaste stubbe, lägger båda händerna i sitt knä och ser upp på mig med rynkad panna, mer utforskande än förstående. Efter vad som känns när två eoner möter varandra i mitten drar hon en djup suck och uttrycker med iskallt passionerad klarhet
-Du söker något, det känner jag på dig.
Genom nu tusentals rusande och svindlande minnen ser jag alla gånger man blivit förudmjukad, nekad, missförstådd, stoppad, krossad, lurad, bedragen, sårad, tillintetgjord, förd bakom skynket och uttnytjad. Mitt i skamsens orkan som nu krossar alla mina ungdomsdrömmar och fantasier landar jag på en plattform och där står han, min ärkefiende, han som var med alla gånger dom där hemska och förnedrande situationerna uppstod. Han som söker något nu försvunnet i betongens byggstenar. Han som är min spegelbild. Han som är jag. Han begrundar mig med svarta ögon, kastar back huvudet i ett frustrerande och kraxande skratt innan han vänder sig om och går bort för att lättra upp på pedistal, så sliten att den bara hålls ihop av dammet som ligger i dom oräkneliga sprickorna upp runtom hela den en gång så majestätiska byggnationen.
Iskalla kårar klättrar längs ryggen på mig, mycket likt insekter när dom täcker ett kadaver och jag känner hur mina lungor slutar att ta emot den syrefattiga luften, när min spegelbild kommer tillbaka med en liten hjärtformad ask i mahogny med barnsligt knivinristade stora bokstäver. ÄKTA säger dom fyra bokstäver jag ristat in i min ask som han nu lägger i mina händer och jag känner hur mitt hjärta för första gången av vad som verkar förevigt slår ett slag... I asken.
Jag plockar lättsamt fram nyckeln jag till förvåning har haft runt halsen hela mitt liv, ovanför hållet i bröstet. Jag öppnar lådan och ser mitt utmattade hjärta försöka slå sina döende sista slag, svag efter att aldrig ha fått vara i sin naturliga miljö och försiktigt läser jag instruktionerna
1. Stoppa hjärtat i ditt gapande hål!
2. ÄLSKA!
Efter att ha skumläst instruktionerna än en gång, förbluffad över hur enkelt det låter sätter jag så mitt hjärta i hålet jag försökt fylla hela mitt liv. Genast förångast skummande oceaner av självförtvivlan, stora skogar av uppväxt hat och snårskogar utav förtvivlan brinner direkt upp, större städer fyllda av mörka små människor som aldrig tänkt något gott om någon förintas i ett ögonblick och atmosfären fylld av stinkande rök och smutsiga avgaser antänder i precis samklang med dom andra, i längden av ett helt hjärtslag.
Jag vaknar upp i famnen på mitt kära Sverige och känner alla färgerna, hör hela synen, ser alla lukterna och
smakar alla känslorna. I använtan på mitt andra hjärtslag och fyller mina lungor med världen och känner alla olikheterna och smakar på dom medans jag sakta blåser ut genom näsan. Mor ler mot mig och säger
-Saknaden av din avsaknad saknas inte längre!
Mor kastar sitt trollpulver över hela mig och genast står jag i flammor, förvånat förtvivlad sträcker jag på mina brinnande vingar och tar två skutt med mina kloförsedda ben och slår ett anslag innan jag får hela min brinnande kropp i luften och kommer upp över träden, medans mor som börjar försvinna i bakgrunden skriker
-det är bra min son, flyg ut i världen och värm den med din eld, färga världen med KÄRLEK
var aldrig rädd för att slockna, det som inte dödar härdar, det föder bara dig på nytt. Flyg
min son, min vackra fågel Fenix!
Utbrytar taktit the way it goes B, det vet du, nu ska jag ut och få flyga över hela världen med
KÄRLEK
Piz B /Kennich
2010-07-31
När upp är väst, söder svart och öster inflamerat...
Var ett tag sen det hände ngt här känner jag...
Kanske inte är så himla konstigt, skrev sist Anna följde med hem och sov här eftersom hon mer eller mindre är uteliggare, för tillfället. Har dock hänt en del sen dess, inget som är direkt viktigt dock bara lite slö saker.
Skulle hem till Nilu på 1-års kalas men blåste det eftersom Ida skulle till Norrland så jag gick ut med henne istället vilket visade sig vara lätt värt iom att det var så jävla mkt roligt folk som kom och festade med oss :) och lite kärlek fick man sig också även om det inte var mer än en oskyldig sommarflört så var det prex vad jag behövde, någon som ser en i ögonen, lägger huvet lätt på sne, uppvisar en smilgrop eller två när dom ler sött mot en, lutar sig fram och ger mig en kyss... Ahh vad gör det inte för ett förtroende?
Det gör min dag, min vecka, eller till och med min månad, spec efter alla jävla hjärtejobbiga stunder som varit, inte för att jag inte har mig själv att skylla, men med facit i hand så ska jag ge mig själv en örfil nästa gång jag ser honom i spegeln.
-Jag fick även träffa dig igen, du som för länge sedan la in din veto rätt
på mitt hjärta genom att skratta dig fast där... och du kallade mig snygging!
...så det verkar som att det finns fler hjärtejobbiga stunder att skapa...
Men nog om det, jag babblar så jävla mkt om kärlek, hopp, sammanhållning och vem som finns eller inte att det blir lätt tjatigt i längden. Man har fasta stunder i livet då man är i behov av kärlek, man kan även lyckas få det, men ett fel är det enda som räcker för att det ska bli "PPRRRHHHFFFLLLLBBBGGHH"
problemet är väl bara att jag känner mig för gammal för att inte ha hittat den rätta. Inte för att det blir bättre av att träffa "flussies" på sidan om, men det får ju definitivt tiden att gå iaf :P
Gårdagen spenderades i goda vänners lag på en gräsmatta utanför sjöhistoriska museet... tills ölen tog slut, då sprang vi runt det staketerade området för att hitta vad vi då kallade för "weak spots" och tro på fan vi hittade en också, en stavdal står parkerad precis bredvid staketet (en korghiss för er oinsatta). Så 1,5 sekunder senare flyger lilla Sandra över staketet tätt följd av Fredda och mig, sist kommer Mattis över och tro på fan som vanligt så är Mattis aerodynamisk som en kontainer och tar emot världen på armbågen, vilket ju givet gjorde alla oss andra glada i hågen, skadeglädje är den enda sanna glädjen, den som säger annat har ingen humor.
Så Fredda och Mattis bråkar som fan hela jävla tiden om en ballong som Fredda fått av någar våp, som Mattis givet har sönder, men han lyckas att fixa en ny genom att tigga till sig en och hångla med ngn bög som kräver det, men ballongen flyger inte så Fredda är inte nöjd vilket gör att Mattis ruttnar och flippar hela tiden, guess you had to be there. Under tiden så sitter jag och Sandra i Fitthörnan och tittar på... just det blommor ;)
Vi fastnade på en hel del olika ställen, klart effektivast för in egen del var BDSM tältet... FUCK YEAH säger jag bara, binda folk, låsa fast dom eller smiska dom lite lätt ahh vilket känsla säger jag bara, sadomasochistiskbondage = freedom :)
Nåväl det hela slutar med att kleptogänget försöker mer eller mindre sno allt som sitter löst på stället
vilket dom nästan lyckas med, vi plankade oss in och köpte förvisso några öl och en måltid men vi måste nog ha kostat fetivalen närmare 2000 kronor vilket klart gjorde min kväll, sen att bussen ut var gratis var väl mer eller mindre en självklarhet :P
Nej nu ska jag packa för att åka till Karlstad och träffa min kära dotter, du den enda som egentligen betyder ngt i detta fasansfulla livet jag låtsas leva...
Tills nextich bloggich!
Kanske inte är så himla konstigt, skrev sist Anna följde med hem och sov här eftersom hon mer eller mindre är uteliggare, för tillfället. Har dock hänt en del sen dess, inget som är direkt viktigt dock bara lite slö saker.
Skulle hem till Nilu på 1-års kalas men blåste det eftersom Ida skulle till Norrland så jag gick ut med henne istället vilket visade sig vara lätt värt iom att det var så jävla mkt roligt folk som kom och festade med oss :) och lite kärlek fick man sig också även om det inte var mer än en oskyldig sommarflört så var det prex vad jag behövde, någon som ser en i ögonen, lägger huvet lätt på sne, uppvisar en smilgrop eller två när dom ler sött mot en, lutar sig fram och ger mig en kyss... Ahh vad gör det inte för ett förtroende?
Det gör min dag, min vecka, eller till och med min månad, spec efter alla jävla hjärtejobbiga stunder som varit, inte för att jag inte har mig själv att skylla, men med facit i hand så ska jag ge mig själv en örfil nästa gång jag ser honom i spegeln.
-Jag fick även träffa dig igen, du som för länge sedan la in din veto rätt
på mitt hjärta genom att skratta dig fast där... och du kallade mig snygging!
...så det verkar som att det finns fler hjärtejobbiga stunder att skapa...
Men nog om det, jag babblar så jävla mkt om kärlek, hopp, sammanhållning och vem som finns eller inte att det blir lätt tjatigt i längden. Man har fasta stunder i livet då man är i behov av kärlek, man kan även lyckas få det, men ett fel är det enda som räcker för att det ska bli "PPRRRHHHFFFLLLLBBBGGHH"
problemet är väl bara att jag känner mig för gammal för att inte ha hittat den rätta. Inte för att det blir bättre av att träffa "flussies" på sidan om, men det får ju definitivt tiden att gå iaf :P
Gårdagen spenderades i goda vänners lag på en gräsmatta utanför sjöhistoriska museet... tills ölen tog slut, då sprang vi runt det staketerade området för att hitta vad vi då kallade för "weak spots" och tro på fan vi hittade en också, en stavdal står parkerad precis bredvid staketet (en korghiss för er oinsatta). Så 1,5 sekunder senare flyger lilla Sandra över staketet tätt följd av Fredda och mig, sist kommer Mattis över och tro på fan som vanligt så är Mattis aerodynamisk som en kontainer och tar emot världen på armbågen, vilket ju givet gjorde alla oss andra glada i hågen, skadeglädje är den enda sanna glädjen, den som säger annat har ingen humor.
Så Fredda och Mattis bråkar som fan hela jävla tiden om en ballong som Fredda fått av någar våp, som Mattis givet har sönder, men han lyckas att fixa en ny genom att tigga till sig en och hångla med ngn bög som kräver det, men ballongen flyger inte så Fredda är inte nöjd vilket gör att Mattis ruttnar och flippar hela tiden, guess you had to be there. Under tiden så sitter jag och Sandra i Fitthörnan och tittar på... just det blommor ;)
Vi fastnade på en hel del olika ställen, klart effektivast för in egen del var BDSM tältet... FUCK YEAH säger jag bara, binda folk, låsa fast dom eller smiska dom lite lätt ahh vilket känsla säger jag bara, sadomasochistiskbondage = freedom :)
Nåväl det hela slutar med att kleptogänget försöker mer eller mindre sno allt som sitter löst på stället
vilket dom nästan lyckas med, vi plankade oss in och köpte förvisso några öl och en måltid men vi måste nog ha kostat fetivalen närmare 2000 kronor vilket klart gjorde min kväll, sen att bussen ut var gratis var väl mer eller mindre en självklarhet :P
Nej nu ska jag packa för att åka till Karlstad och träffa min kära dotter, du den enda som egentligen betyder ngt i detta fasansfulla livet jag låtsas leva...
Tills nextich bloggich!
2010-07-25
Sunday, bloody bakis Sunday...
Blaaaääaaaääaäaäahhh!!
Ganska bakis får man lov att vara då, var ute på stan igår, med Anna och Nilu, drog runt och drack lite öl/vin och drunknade nästan eftersom det regnade jävulberget. Hade skitkul även om jag vart tämeligen beruskad på krogen, satt och stötte på någon rocker tjej som hux flux bara up'n fucking left... Ganska skumt var det, men jag jagade efter henne och grep tag i henne när hon stod och för att hinka i sig mer sprit, men tji fick jag när hon sa att hon skulle komma tillbaka och sätta sig hos oss och aldrig dök upp :(
-Jävla tatuerade rockerbrudar!
Dom bara luras hela tiden, man borde låsa in dom och elda upp dom OFTA! Men bara ibland... när dom lämnar en med ustago om att dom ska komma tillbaka.
Nåväl skit samma jag fick ju hänga med kärt folk i alla fall och ha det skit trevligt och ganska snurrigt, precis som det ska vara, man gör får väl vad man förtjänar, därav denna sega söndag. Är ganska slut i det gråa stockholmsvädret, men det får duga, det hade ju vart sjukt jobbigt om det hade varit 35 C idag, då hade jag fan smält tror jag.
Snackade med familjen Almström idag och dom skulle på biograf minsann 4-D bio om jag inte minns helt fel, ingen aning om vad det är för ngt men fick förklarat för mig att man sitter i stolar som följer med i svängarna när man ser på bio... tror att dom hade det i Göteborg när jag var mindre, vilket jag då tyckte var skitkul.
Nej nu tror jag att jag ska återgå till att bara vara GALÄMBÄAAHHH! För just nu känner jag att det passar bäst. Kanske lägger upp lite poesi senare har ju sagt att det ska hända nu i 2 månader så någon gång får det ju ta och bli gjort...
Nåja nu är det klart.
Piz mr. Blogman
-Kenni
Ganska bakis får man lov att vara då, var ute på stan igår, med Anna och Nilu, drog runt och drack lite öl/vin och drunknade nästan eftersom det regnade jävulberget. Hade skitkul även om jag vart tämeligen beruskad på krogen, satt och stötte på någon rocker tjej som hux flux bara up'n fucking left... Ganska skumt var det, men jag jagade efter henne och grep tag i henne när hon stod och för att hinka i sig mer sprit, men tji fick jag när hon sa att hon skulle komma tillbaka och sätta sig hos oss och aldrig dök upp :(
-Jävla tatuerade rockerbrudar!
Dom bara luras hela tiden, man borde låsa in dom och elda upp dom OFTA! Men bara ibland... när dom lämnar en med ustago om att dom ska komma tillbaka.
Nåväl skit samma jag fick ju hänga med kärt folk i alla fall och ha det skit trevligt och ganska snurrigt, precis som det ska vara, man gör får väl vad man förtjänar, därav denna sega söndag. Är ganska slut i det gråa stockholmsvädret, men det får duga, det hade ju vart sjukt jobbigt om det hade varit 35 C idag, då hade jag fan smält tror jag.
Snackade med familjen Almström idag och dom skulle på biograf minsann 4-D bio om jag inte minns helt fel, ingen aning om vad det är för ngt men fick förklarat för mig att man sitter i stolar som följer med i svängarna när man ser på bio... tror att dom hade det i Göteborg när jag var mindre, vilket jag då tyckte var skitkul.
Nej nu tror jag att jag ska återgå till att bara vara GALÄMBÄAAHHH! För just nu känner jag att det passar bäst. Kanske lägger upp lite poesi senare har ju sagt att det ska hända nu i 2 månader så någon gång får det ju ta och bli gjort...
Nåja nu är det klart.
Piz mr. Blogman
-Kenni
2010-07-24
Sammansatta ord, meningar, saker man vill, eller inte, händer ändå!
Dags att röra sig, sluta ångra allt dåligt man gjort, inte ha ångest, leva livet precis så som man råder andra att göra. Vara stark, stå själv, ta kniven i ryggen... och dö ensam!
Fy vad trisst det låter, måste jag säga. Men vad ska man göra, man förstår ibland allt men ändå inget, min förståelse för allt gör det inte lättare för dig att göra det rätta, inte ens om jag stämplar in skiten i pannan på dig skulle det bli lätt. Men så är det här i livet "Det är inte lätt att göra rätt" helt enkelt, jag måste säga att jag faktiskt lyckats dom flesta gångerna att göra det rätta i den dåvarande situationen d.v.s, sen att situationen för det mesta aldrig sett bra ut redan från utgångspunkt det är väl en helt annan sak...
Något i stil med "Jag är inte dum jag har bara otur när jag tänker"...
Men jag har tänkt jävligt mkt på sistone på vilka premisser man har ifrån början, försökt att tänka mig tillbaka i både min mor och min fars liv, baserat på hur dom har lyckats "slå" ut som blommor och kommit fram till att det är ju en jävla tur att jag ens har tagit mig dit jag är nu. Det säger inte mkt i sig men det betyder mkt för mig att veta eller kunna känna så, jag är inte glad över det men heller inte ledsen, det är mer som en iskall likgiltighet som ligger inombords och skaver med frysta kanter mot mitt mjuka innanmäte.
-Det gör lixom inte ont... det är bara hårt!
Men någonstans i mitt inombords kallaste vinter har det gjort mig någorlunda iskall, beräknande och i vissa längre utsträckningar ganska hård, lite som i "my way or the highway", förmodligen så gör jag det för min egen överlevnad, men oftast gör jag det mot personen i fråga för att stärka även dom. Det finns otaliga exempel som jag inte orkar dra här, men jag vet med mig själv att så är fallet.
Jag har fått stå större delen av livet själv, jag har gjort saker som skulle få folk att bli gröna av avund, eller spy i rent förakt, men jag har gjort allt själv, ingen mamma eller pappa, ingen hjärtevän eller bästa kompisar som står på en (det finns undantag men alltsom allt kan jag räkna dom människorna på mina pungkulor... det är 2st), och tror på en. Ensam är stark säger dom och visst, i och med saker som hänt i mitt liv må jag synas relativt stark jämfört med andra, men ensam är också ensam, vilket inte märks riktigt förens man befinner sig i situationers baksida. Men som vanligt får man dra sig själv upp, se det ljusa i detaljerna och fokusera på dom, så kommer helt plötsligt livet med överaskningar som slår det mesta. Så jag får väl bara luta mig tillbaka och styra min egen värld genom neutriner eller om det är neutroner för att ta emot men även ge tillbaka till universum...
Så jag får väl bara fortsätta kontemplera jorden still!
Men nu behövs jag hos min dotter, det enda egentligt riktiga livsödet jag inte har misslyckats i
... jag är ju trots allt enligt utsago, en älskad far!
P(ia)z!
Fy vad trisst det låter, måste jag säga. Men vad ska man göra, man förstår ibland allt men ändå inget, min förståelse för allt gör det inte lättare för dig att göra det rätta, inte ens om jag stämplar in skiten i pannan på dig skulle det bli lätt. Men så är det här i livet "Det är inte lätt att göra rätt" helt enkelt, jag måste säga att jag faktiskt lyckats dom flesta gångerna att göra det rätta i den dåvarande situationen d.v.s, sen att situationen för det mesta aldrig sett bra ut redan från utgångspunkt det är väl en helt annan sak...
Något i stil med "Jag är inte dum jag har bara otur när jag tänker"...
Men jag har tänkt jävligt mkt på sistone på vilka premisser man har ifrån början, försökt att tänka mig tillbaka i både min mor och min fars liv, baserat på hur dom har lyckats "slå" ut som blommor och kommit fram till att det är ju en jävla tur att jag ens har tagit mig dit jag är nu. Det säger inte mkt i sig men det betyder mkt för mig att veta eller kunna känna så, jag är inte glad över det men heller inte ledsen, det är mer som en iskall likgiltighet som ligger inombords och skaver med frysta kanter mot mitt mjuka innanmäte.
-Det gör lixom inte ont... det är bara hårt!
Men någonstans i mitt inombords kallaste vinter har det gjort mig någorlunda iskall, beräknande och i vissa längre utsträckningar ganska hård, lite som i "my way or the highway", förmodligen så gör jag det för min egen överlevnad, men oftast gör jag det mot personen i fråga för att stärka även dom. Det finns otaliga exempel som jag inte orkar dra här, men jag vet med mig själv att så är fallet.
Jag har fått stå större delen av livet själv, jag har gjort saker som skulle få folk att bli gröna av avund, eller spy i rent förakt, men jag har gjort allt själv, ingen mamma eller pappa, ingen hjärtevän eller bästa kompisar som står på en (det finns undantag men alltsom allt kan jag räkna dom människorna på mina pungkulor... det är 2st), och tror på en. Ensam är stark säger dom och visst, i och med saker som hänt i mitt liv må jag synas relativt stark jämfört med andra, men ensam är också ensam, vilket inte märks riktigt förens man befinner sig i situationers baksida. Men som vanligt får man dra sig själv upp, se det ljusa i detaljerna och fokusera på dom, så kommer helt plötsligt livet med överaskningar som slår det mesta. Så jag får väl bara luta mig tillbaka och styra min egen värld genom neutriner eller om det är neutroner för att ta emot men även ge tillbaka till universum...
Så jag får väl bara fortsätta kontemplera jorden still!
Men nu behövs jag hos min dotter, det enda egentligt riktiga livsödet jag inte har misslyckats i
... jag är ju trots allt enligt utsago, en älskad far!
P(ia)z!
2010-07-22
Creative writing vs. urban poetry
Sitter och funderar mkt på att göra ngt jag har en "nack" för.
Älskar att få skriva ur mig massa ord, bara sitta och slö skriva, men har svårt (än så länge att lära mig spela musik) för att tonsätta det hela, vilket skulle vara underbart, att få säga det med klang helt enkelt.
Livet strömmar ju ändå genom en när man genomsyrar det med musik.
"Wind me up and watch me spin, watch me spin, watch me spin"
-Mäster Dave Grohl
Influeras av sådana smärre autodidakta band som Foo Fighters, Gogol Bordello, Rehab just för den där skitiga "jag bor med gitarren på ryggen och spelar sånger om det"-känslan. Den dära vagabond känslan, fast som sagt innan med klang.
Men man vill gärna lägga på lite beats på det också, då gärna i still med
Helt off, med Timbuk och Chords M.O.N.S lugn och tungt som det ska.
Folksinger som det heter is nog ta mig tusan the shit, gah ge mig det kreativa alternativet så är det nog
the way to go misstänker jag...
...säger han som som kreativt återhållsamt bara häller socker på filmjölken.
Nåväl hittade ngt som heter Urban Poetry, verkade mest vara massa Americaner som försökte skriva med slang eller BARA STORA BOKSTÄVER!!! Vilket ger en ett lätt intryck av
"JAG FÅR INGEN UPPMÄRKSAMHET ENS
AV DEN JAG ÄLSKAR SÅ JAG BERÄTTIGAR
MIN OTROHET OCH KRÄVER ATT DU LÄSER
ALL MIN SKIT STORT OCH MKT FÖR JAG ÄR
RETARDERAT ELEVERAD... MINST SAGT"
och då ba, jag ba (för man säger så i sthlm) N-o So-ul Pe-ople!
Nej detta måste utforskas i till en början mindre utsträckning för att till slut dra till sig stora citat givetvis illustrerat vackert nedan...
Nu har jag framtidsutsikter också :)
hand om dig bloggich!
-Kenetron!
Älskar att få skriva ur mig massa ord, bara sitta och slö skriva, men har svårt (än så länge att lära mig spela musik) för att tonsätta det hela, vilket skulle vara underbart, att få säga det med klang helt enkelt.
Livet strömmar ju ändå genom en när man genomsyrar det med musik.
"Wind me up and watch me spin, watch me spin, watch me spin"
-Mäster Dave Grohl
Influeras av sådana smärre autodidakta band som Foo Fighters, Gogol Bordello, Rehab just för den där skitiga "jag bor med gitarren på ryggen och spelar sånger om det"-känslan. Den dära vagabond känslan, fast som sagt innan med klang.
Men man vill gärna lägga på lite beats på det också, då gärna i still med
Helt off, med Timbuk och Chords M.O.N.S lugn och tungt som det ska.
Folksinger som det heter is nog ta mig tusan the shit, gah ge mig det kreativa alternativet så är det nog
the way to go misstänker jag...
...säger han som som kreativt återhållsamt bara häller socker på filmjölken.
Nåväl hittade ngt som heter Urban Poetry, verkade mest vara massa Americaner som försökte skriva med slang eller BARA STORA BOKSTÄVER!!! Vilket ger en ett lätt intryck av
"JAG FÅR INGEN UPPMÄRKSAMHET ENS
AV DEN JAG ÄLSKAR SÅ JAG BERÄTTIGAR
MIN OTROHET OCH KRÄVER ATT DU LÄSER
ALL MIN SKIT STORT OCH MKT FÖR JAG ÄR
RETARDERAT ELEVERAD... MINST SAGT"
och då ba, jag ba (för man säger så i sthlm) N-o So-ul Pe-ople!
Nej detta måste utforskas i till en början mindre utsträckning för att till slut dra till sig stora citat givetvis illustrerat vackert nedan...
Nu har jag framtidsutsikter också :)
hand om dig bloggich!
-Kenetron!
2010-07-21
The segnes is eluding the premises for reality!
SEEEEEGT!
Vart börjar man egentligen?
-Och var tar den början slut?
Bara för att man gör en grej...
... betyder det inte att man ville ngt annat.
Jag har inte alltid rätt,
bara för att min logiska bubbla är starkare än din nål!
Även om mitt dödsförakt är mer högljut än andras,
betyder inte det att jag inte vill ha ett liv.
Fastän jag känner alla mina vänner,
har jag ingen aning om vem jag själv är.
Blah, blah, blah, blah hit och dit, skriva för att jag lider, och lida när jag skriver. Är det inte alltid så, att man är så jävla viktig när man skriver? Alla ska släppa sina kaffekoppar och öppna ögonen 45% mer och lyckas man att få ngn i sin ensahmet att säga "Fy fan, skribenten mår kanske inte ok" då har man lyckats. Då susar det genom luften ett "beep,beep" och telefonen lugnar snart ner en med ett "Mår du bra? Jag finns här för dig" i oändliga kombinationer och ett idiotiskt "Jag har lyckats att beröra någon"-lugn sprider sig genom kroppen.
Men har man verkligen lyckats? Lyssnade någon verkligen på vad du sa? Var det någon som offrade sin så ytterst dyrbara tid, följde med i vartenda ord, suckade på precis rätt ställen och kom med förslag om kramar när det behövdes? Eller dök det bara upp en annan trasig själ, där för att vältra sig i din skit, höra det senaste skvallret, för att sedan kunna gå vidare med ett "Phew tur att det inte var jag"-mulet ansikte?
Det känns som att så många i min närhet mår så dåligt, så många blir så felbehandlade, så många som inte själva klarar av att gräva sig upp ur sitt hål. Det misserabla och dåliga går hand i hand, genom hela mitt vänskapsland. Har gett så mkt av mig själv till er alla att jag inte längre har ett eget hjärta, det ligger en del av det i en by någonstans i mellansverige, det ligger utspritt över en eller annan kontinent, det finns hos dom som sitter i ständigt mörker, några delar av det ligger för evigt begravt hos er som inte längre andas. Dom sista små skärvorna som fortfarande pulserar i mitt bröst ligger hos familjen, ert blod är det som håller samman mitt brösts spruckna vas, ni är limmet i mitt liv.
Detta betyder ju inte att alla mina vänner är dåliga (dock finns undantagen som bekräftar regeln). Dom flesta av er är ju lika splittrade, om inte mer, spec dom som har liknande eller värre vänner än mig, men utan lim... ingen familj som kan vara där för dom, inget karlssons superklister som håller ihop det sargade livet man blivit dömd att leva. Så med dessa ord är det inte så konstigt att man utvecklats till den 50/50 människan man är idag, alla ska äta kakan, ha den kvar, slå in den som bröllopspresent till andra, ge bort en del till dom fattiga, lära sig att köra bil med den... ja ni förstår.
Ja fy fan säger jag det är svårt att leva här i väst, våra problem är allt tunga va...? Tänk dig att få leva i ett I land, ingen mat för dagen, upproriska rebeller som mördar din familj till din vetskap utan anledning,
som gängvåldtar din stam, tvingar dig till slav arbete, gör er till barnsoldater och dylikt... ja vad är väl en bal på slottet...?!
Så ståendes här vid ett vägskäl,
känns det xtra tungt när jag börjar gå tillbaka!
För desto fler vänner jag får...
... desto mer ensam känner jag mig.
Vart börjar man egentligen?
-Och var tar den början slut?
Bara för att man gör en grej...
... betyder det inte att man ville ngt annat.
Jag har inte alltid rätt,
bara för att min logiska bubbla är starkare än din nål!
Även om mitt dödsförakt är mer högljut än andras,
betyder inte det att jag inte vill ha ett liv.
Fastän jag känner alla mina vänner,
har jag ingen aning om vem jag själv är.
Blah, blah, blah, blah hit och dit, skriva för att jag lider, och lida när jag skriver. Är det inte alltid så, att man är så jävla viktig när man skriver? Alla ska släppa sina kaffekoppar och öppna ögonen 45% mer och lyckas man att få ngn i sin ensahmet att säga "Fy fan, skribenten mår kanske inte ok" då har man lyckats. Då susar det genom luften ett "beep,beep" och telefonen lugnar snart ner en med ett "Mår du bra? Jag finns här för dig" i oändliga kombinationer och ett idiotiskt "Jag har lyckats att beröra någon"-lugn sprider sig genom kroppen.
Men har man verkligen lyckats? Lyssnade någon verkligen på vad du sa? Var det någon som offrade sin så ytterst dyrbara tid, följde med i vartenda ord, suckade på precis rätt ställen och kom med förslag om kramar när det behövdes? Eller dök det bara upp en annan trasig själ, där för att vältra sig i din skit, höra det senaste skvallret, för att sedan kunna gå vidare med ett "Phew tur att det inte var jag"-mulet ansikte?
Det känns som att så många i min närhet mår så dåligt, så många blir så felbehandlade, så många som inte själva klarar av att gräva sig upp ur sitt hål. Det misserabla och dåliga går hand i hand, genom hela mitt vänskapsland. Har gett så mkt av mig själv till er alla att jag inte längre har ett eget hjärta, det ligger en del av det i en by någonstans i mellansverige, det ligger utspritt över en eller annan kontinent, det finns hos dom som sitter i ständigt mörker, några delar av det ligger för evigt begravt hos er som inte längre andas. Dom sista små skärvorna som fortfarande pulserar i mitt bröst ligger hos familjen, ert blod är det som håller samman mitt brösts spruckna vas, ni är limmet i mitt liv.
Detta betyder ju inte att alla mina vänner är dåliga (dock finns undantagen som bekräftar regeln). Dom flesta av er är ju lika splittrade, om inte mer, spec dom som har liknande eller värre vänner än mig, men utan lim... ingen familj som kan vara där för dom, inget karlssons superklister som håller ihop det sargade livet man blivit dömd att leva. Så med dessa ord är det inte så konstigt att man utvecklats till den 50/50 människan man är idag, alla ska äta kakan, ha den kvar, slå in den som bröllopspresent till andra, ge bort en del till dom fattiga, lära sig att köra bil med den... ja ni förstår.
Ja fy fan säger jag det är svårt att leva här i väst, våra problem är allt tunga va...? Tänk dig att få leva i ett I land, ingen mat för dagen, upproriska rebeller som mördar din familj till din vetskap utan anledning,
som gängvåldtar din stam, tvingar dig till slav arbete, gör er till barnsoldater och dylikt... ja vad är väl en bal på slottet...?!
Så ståendes här vid ett vägskäl,
känns det xtra tungt när jag börjar gå tillbaka!
För desto fler vänner jag får...
... desto mer ensam känner jag mig.
2010-06-28
4 veckor sen sist bloggen...
Ja usch vad fort tiden går när man har kul...
På 4 veckor har man ju hunnit med en hel del med lilla dottern...
Ex...
* Badat i havet
* Solat som en gris
* Kollat på 3d film
* Vart i parken
* Vart i hamnen
* Nöjesfält
* Laddat ner / köpt film och sett dom sen givet
* Lärt henne spela Heroes 3
* Lagat mat som skulle få änglar att gråta
* skrivit dikter
* Läst böcker
* Knäppt c:a 500 bilder
Ja vi har fan gjort en hel del, därav anledningen till att blogen fått lida, min dotter skulle ha det bra...
det får du bara tåla infidel!
Nåväl nu är det mer Filippa time som gäller det kommer förmodligen mer längre fram!
Peach!
På 4 veckor har man ju hunnit med en hel del med lilla dottern...
Ex...
* Badat i havet
* Solat som en gris
* Kollat på 3d film
* Vart i parken
* Vart i hamnen
* Nöjesfält
* Laddat ner / köpt film och sett dom sen givet
* Lärt henne spela Heroes 3
* Lagat mat som skulle få änglar att gråta
* skrivit dikter
* Läst böcker
* Knäppt c:a 500 bilder
Ja vi har fan gjort en hel del, därav anledningen till att blogen fått lida, min dotter skulle ha det bra...
det får du bara tåla infidel!
Nåväl nu är det mer Filippa time som gäller det kommer förmodligen mer längre fram!
Peach!
2010-06-09
Pinne i hjulet någon?
Det verkar som att allt går emot en så fort man tittar bort...
Vet inte om ni någonsin tänkt på det, men det har jag!
Man försöker fixa och dona och ha sig så att dom flesta ska ha det bra, för vad vill man inte sina nära och kära om bara bra saker? Man försöker samtidigt ställa in sig på vad dom andra människorna säger, "fine-tuna" om man så vill vad andra människor har för planer, för att så att säga försöka komma överens med sina medmänniskor.
-Men nu får det vara slut med det, jag tänker inte låta er vara mina tidstjuvar längre.
Genom egen agenda och Murphey's law har ni fan sått alltför många frön om omöjlig vänskap, så här vassego ät nu ditt jävla bröd och kom inte och klaga sen.
Lycklig ska man väl ändå vara att man har familj.
Som genom ett under fick jag väldigt bra information
och faktiskt en liten spark i röven häromdagen
när jag var ute och promenixade med min kära bror
han gav mig det stöd jag behövde, det stödet jag
själv varit i många situationer, men att sen leva som
man lär och applicera det i verkligheten... Pfft!
Igår hade vi dock familjärt en underbart trevlig dag, jag, bror och hans kära Hanna käkade sushi ute samt drack lite mousserande till det, vilket bara banade vägen för ytterligare en flaska rötjut lite senare i ensamhetens stillastående bakvatten, där jag kom på att jag är nog ganska jävla AWESOME när jag är själv. Jag kunde få sitta själv och fiska efter själens lugn i dessa bakvatten och jag drog hem storvinsten, ett tjugokilospaket av I DON'T GIVE A FUCK!
Men ack vad bedragen man kan bli, för om det inte är det ena då är det ta mig fan det andra. Det verkar som Murphey själv tagit en pinne och kört den i hjulet på killen som cyklar med post från Karlstad till Ystad, för att skicka ett brev till Ken i Sverige, 50 jävla mil, det skulle visa sig vara helt omöjligt. Efter 2 dagars telefon köer med postens utlämningsställen, samt samtal med kassörskor och både reguljär och vikarierande post nördar har ingen sett brevet, varken i Karlstad eller i Ystad och ingen vill ta på sig skulden.
-För själens lugn måste jag då gå och köpa mig ännu en flaska rötjut...
Så att jag kan sitta och fiska efter själa ro och skrika I DON'T GIVE A FUCK tills det ekar tillbaka till mig över vattnets undermetvetet spegelblanka, lätt förrädiska yta, som vid närmare eftertanke, förmodligen innehåller mer frågor än svar...
-Är bara trött på att vara ärlig i en oäkta värld.
"Att vara ung, min son, det är att ha alla grusade förhoppningar framför sig." -Torvald Gahlin
Ken boi!
Vet inte om ni någonsin tänkt på det, men det har jag!
Man försöker fixa och dona och ha sig så att dom flesta ska ha det bra, för vad vill man inte sina nära och kära om bara bra saker? Man försöker samtidigt ställa in sig på vad dom andra människorna säger, "fine-tuna" om man så vill vad andra människor har för planer, för att så att säga försöka komma överens med sina medmänniskor.
-Men nu får det vara slut med det, jag tänker inte låta er vara mina tidstjuvar längre.
Genom egen agenda och Murphey's law har ni fan sått alltför många frön om omöjlig vänskap, så här vassego ät nu ditt jävla bröd och kom inte och klaga sen.
Lycklig ska man väl ändå vara att man har familj.
Som genom ett under fick jag väldigt bra information
och faktiskt en liten spark i röven häromdagen
när jag var ute och promenixade med min kära bror
han gav mig det stöd jag behövde, det stödet jag
själv varit i många situationer, men att sen leva som
man lär och applicera det i verkligheten... Pfft!
Igår hade vi dock familjärt en underbart trevlig dag, jag, bror och hans kära Hanna käkade sushi ute samt drack lite mousserande till det, vilket bara banade vägen för ytterligare en flaska rötjut lite senare i ensamhetens stillastående bakvatten, där jag kom på att jag är nog ganska jävla AWESOME när jag är själv. Jag kunde få sitta själv och fiska efter själens lugn i dessa bakvatten och jag drog hem storvinsten, ett tjugokilospaket av I DON'T GIVE A FUCK!
Men ack vad bedragen man kan bli, för om det inte är det ena då är det ta mig fan det andra. Det verkar som Murphey själv tagit en pinne och kört den i hjulet på killen som cyklar med post från Karlstad till Ystad, för att skicka ett brev till Ken i Sverige, 50 jävla mil, det skulle visa sig vara helt omöjligt. Efter 2 dagars telefon köer med postens utlämningsställen, samt samtal med kassörskor och både reguljär och vikarierande post nördar har ingen sett brevet, varken i Karlstad eller i Ystad och ingen vill ta på sig skulden.
-För själens lugn måste jag då gå och köpa mig ännu en flaska rötjut...
Så att jag kan sitta och fiska efter själa ro och skrika I DON'T GIVE A FUCK tills det ekar tillbaka till mig över vattnets undermetvetet spegelblanka, lätt förrädiska yta, som vid närmare eftertanke, förmodligen innehåller mer frågor än svar...
-Är bara trött på att vara ärlig i en oäkta värld.
"Att vara ung, min son, det är att ha alla grusade förhoppningar framför sig." -Torvald Gahlin
Ken boi!
2010-06-07
Det där med blah åt sig själv!
Tankarna snurrar alldeles för mkt måste jag säga,
jag känner hur jag spinner men kan inte stoppa mig själv,
det finns för mkt i mig i det jag sagt, det jag gör och
allt det jag försöker göra, om inte, för mig själv.
Men ibland går det till överdrift måste jag säga,
svårt lixom att förklara, men jag känner det själv.
-ska försöka dämpa mig nästa gång.
Men fan ta honom. Han som bor i mig, han låter mig inte
bara ligga där, han snurrar på istället, pumpar tills det till
slut bara finns snurr kvar.
-Ingen stoppar honom, ingen vill.
Nåväl innan han väl möter sin nemesis har jag planerat
sommaren, as follows.
... eller inte, det gick inte att ladda upp!
Det sög ju...
PS: Grattis älskade Svea
jag känner hur jag spinner men kan inte stoppa mig själv,
det finns för mkt i mig i det jag sagt, det jag gör och
allt det jag försöker göra, om inte, för mig själv.
Men ibland går det till överdrift måste jag säga,
svårt lixom att förklara, men jag känner det själv.
-ska försöka dämpa mig nästa gång.
Men fan ta honom. Han som bor i mig, han låter mig inte
bara ligga där, han snurrar på istället, pumpar tills det till
slut bara finns snurr kvar.
-Ingen stoppar honom, ingen vill.
Nåväl innan han väl möter sin nemesis har jag planerat
sommaren, as follows.
- Arbeta för/med gubbar
- Ta hand om kära F
- Roskilde (check har biljett)
- Ev. chill med ngn kär (frivilliga?)
- MUSIK KNARKA!
... eller inte, det gick inte att
Det sög ju...
PS: Grattis älskade Svea
2010-06-01
Den oändligt utstuderade kontrasten...
Var och gick inne i "byn" idag som den kommit att kallas, Ystad, inte mkt mer än en flugskit på Sverigekartan.
Måste dock säga att det är ganska trevligt här nere, med minst sagt "ombytligt"väder :)
Fick en vision idag om att systembolaget är för gamla, vad mcdonalds är för unga.
Unga människor går till mcdonalds
för det ligger i tiden, om man vill ha energi.
Medans gamla går till systembolaget för att varva ner...
Det var den kontrasten jag
fångade idag när jag var ute
och gick med en gammal gubbe,
vad som fastnat från ett samhälle
av då.
Medans vi tycker att
det är helt okej att gå & ta en
burgare med kompisen i en tid
som jäktar var och ens liv av idag,
vill pensionären bara få ta det lugnt
i hemmets vrå, mest för att
spåna och så.
Det slog mig att mycket av meningen med kontrasten mellan unga och gamla, är att unga slösar gärna bort tiden, bara i väntan på att något ska hända, medans dom äldre tar det lugnt & bara undrar var "det som hände" tog vägen...
Ergo sum: Tiden känns jobbigt arbetsam för de yngre, medans den
för dom äldre mer ter sig som en flyktig gammal vän.
& jag känner mig fast där emellan.
-Ken boi
Måste dock säga att det är ganska trevligt här nere, med minst sagt "ombytligt"
Fick en vision idag om att systembolaget är för gamla, vad mcdonalds är för unga.
Unga människor går till mcdonalds
för det ligger i tiden, om man vill ha energi.
Medans gamla går till systembolaget för att varva ner...
Det var den kontrasten jag
fångade idag när jag var ute
och gick med en gammal gubbe,
vad som fastnat från ett samhälle
av då.
Medans vi tycker att
det är helt okej att gå & ta en
burgare med kompisen i en tid
som jäktar var och ens liv av idag,
vill pensionären bara få ta det lugnt
i hemmets vrå, mest för att
spåna och så.
Det slog mig att mycket av meningen med kontrasten mellan unga och gamla, är att unga slösar gärna bort tiden, bara i väntan på att något ska hända, medans dom äldre tar det lugnt & bara undrar var "det som hände" tog vägen...
Ergo sum: Tiden känns jobbigt arbetsam för de yngre, medans den
för dom äldre mer ter sig som en flyktig gammal vän.
& jag känner mig fast där emellan.
-Ken boi
2010-05-27
Time will make TOOLS of us all...
Sitter och tänker, lite yrvaken, lite skev, men mycket trött.
Fick för några dagar sedan enpåhälsning jag verkligen inte kunde ana. Det måste ha tagit mig hårdare än jag kunde tro, med tanke på min fysiologiska reaktion har varit efteråt.
Jag blev så chockad att jag inte ens orkade ta itu med
händelsen, utan ville bara få tiden att gå så att perspektivet
med sin längd skulle få reda ut det...
Vad som följdaktligen hände var att upplevelsen sög musten ur livet, och har gjort mig helt slut.
Jag sover ok om nätterna, men får ingen vila känns det som, så väl uppe igen dagtid går jag
mer eller mindre runt som en ZOMBIE och bara stönar.
Vaknade 12.00 idag för att äta frulle, gick ner och fixade mina saker för att sedan gå rakt upp
på rummet igen och vila, musten behöver komma tillbaks tänkte jag innan jag slutligen omfamnades
av mörkret som skickade iväg mig till sömnen.
Vid 16.00 tiden hittade jag ut ur sömnen och fick liv i dom skakade lemmarna och lyckades ta mig
upp. Har sedan dess gått runt i huset och kollat på gubbarna när dom arbetat med diverse små-
projekt och funderat på 40-talets tysk slogan "Arbeit macht frei"... blir man verkligen fri av arbete?
Det verkade ju inte funka så bra för judarna...
Så nu efter att ha tagit mig en funderare och klottrat ner lite av skiten som ändlöst gör varv i
min verklöst tomma skalle, gör jag mig en kaffe, kanske laddar ner några filmer till ikväll,
går ut för att arbeta med min bror och missunnar mig själv känslan avtrygghet.
Om du ändå kunde vara här
du som fastnat i mitt hjärtas sfär
det gör mig gott när du är där
genom illusionen av att vara kär.
Fick för några dagar sedan en
Jag blev så chockad att jag inte ens orkade ta itu med
händelsen, utan ville bara få tiden att gå så att perspektivet
med sin längd skulle få reda ut det...
Vad som följdaktligen hände var att upplevelsen sög musten ur livet, och har gjort mig helt slut.
Jag sover ok om nätterna, men får ingen vila känns det som, så väl uppe igen dagtid går jag
mer eller mindre runt som en ZOMBIE och bara stönar.
Vaknade 12.00 idag för att äta frulle, gick ner och fixade mina saker för att sedan gå rakt upp
på rummet igen och vila, musten behöver komma tillbaks tänkte jag innan jag slutligen omfamnades
av mörkret som skickade iväg mig till sömnen.
Vid 16.00 tiden hittade jag ut ur sömnen och fick liv i dom skakade lemmarna och lyckades ta mig
upp. Har sedan dess gått runt i huset och kollat på gubbarna när dom arbetat med diverse små-
projekt och funderat på 40-talets tysk slogan "Arbeit macht frei"... blir man verkligen fri av arbete?
Det verkade ju inte funka så bra för judarna...
Så nu efter att ha tagit mig en funderare och klottrat ner lite av skiten som ändlöst gör varv i
min verklöst tomma skalle, gör jag mig en kaffe, kanske laddar ner några filmer till ikväll,
går ut för att arbeta med min bror och missunnar mig själv känslan av
Om du ändå kunde vara här
du som fastnat i mitt hjärtas sfär
det gör mig gott när du är där
genom illusionen av att vara kär.
2010-05-24
psyko dravvel till en vän, sent som fan
Klockan hade precis slagit den tiden på dygnet då det var dags...
... Precis sådär dags innan det blev försent.
Spenderade mestadels av dagen med att fundera lite på saker och ting, bland annat om kära bror Robin, men även min far, min dotter, min kärlek och även mina vänner och givet mig själv i hela denna gröt skål. Det finns mycket bra människor där ute konstaterade jag snabbt, men frustrationen över att bli missförstådd, situationen att inte veta allt, ha säkerheten, eller kärleken i många fall leder oss bort från oss själva, speciellt i ett samhälle som inte själv vet vad det vill av oss, även om man ringer och frågar det (pröva själva får ni se).
Jag vet inte vad det ska bli av alla dessa vilsna människor, alt. är jag själv en av dom, det märks i sinom tid. Mångas olycka har dock kommit mig alltför klar, medan dom vilse springer runt och försöker vara någon för någon annan verkar det som ingen har tid för att vara sig själv, möjligen härifrån all denna vilsenhet härstammar ifrån.
Jag tror att jag ska skicka brev till dom allihop
och berätta för dom att jag, Ken, jag älskar dig
i alla fall för människan du är. Om denna gest
leder till att en människa bara accepterar den
dom är, så kanske inte allt var förgäves.
I morgon ska jag börja skriva brev till er allihop....
... jag lovar "tummis" och allt!
... Precis sådär dags innan det blev försent.
Spenderade mestadels av dagen med att fundera lite på saker och ting, bland annat om kära bror Robin, men även min far, min dotter, min kärlek och även mina vänner och givet mig själv i hela denna gröt skål. Det finns mycket bra människor där ute konstaterade jag snabbt, men frustrationen över att bli missförstådd, situationen att inte veta allt, ha säkerheten, eller kärleken i många fall leder oss bort från oss själva, speciellt i ett samhälle som inte själv vet vad det vill av oss, även om man ringer och frågar det (pröva själva får ni se).
Jag vet inte vad det ska bli av alla dessa vilsna människor, alt. är jag själv en av dom, det märks i sinom tid. Mångas olycka har dock kommit mig alltför klar, medan dom vilse springer runt och försöker vara någon för någon annan verkar det som ingen har tid för att vara sig själv, möjligen härifrån all denna vilsenhet härstammar ifrån.
Jag tror att jag ska skicka brev till dom allihop
och berätta för dom att jag, Ken, jag älskar dig
i alla fall för människan du är. Om denna gest
leder till att en människa bara accepterar den
dom är, så kanske inte allt var förgäves.
I morgon ska jag börja skriva brev till er allihop....
... jag lovar "tummis" och allt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)