Dags att röra sig, sluta ångra allt dåligt man gjort, inte ha ångest, leva livet precis så som man råder andra att göra. Vara stark, stå själv, ta kniven i ryggen... och dö ensam!
Fy vad trisst det låter, måste jag säga. Men vad ska man göra, man förstår ibland allt men ändå inget, min förståelse för allt gör det inte lättare för dig att göra det rätta, inte ens om jag stämplar in skiten i pannan på dig skulle det bli lätt. Men så är det här i livet "Det är inte lätt att göra rätt" helt enkelt, jag måste säga att jag faktiskt lyckats dom flesta gångerna att göra det rätta i den dåvarande situationen d.v.s, sen att situationen för det mesta aldrig sett bra ut redan från utgångspunkt det är väl en helt annan sak...
Något i stil med "Jag är inte dum jag har bara otur när jag tänker"...
Men jag har tänkt jävligt mkt på sistone på vilka premisser man har ifrån början, försökt att tänka mig tillbaka i både min mor och min fars liv, baserat på hur dom har lyckats "slå" ut som blommor och kommit fram till att det är ju en jävla tur att jag ens har tagit mig dit jag är nu. Det säger inte mkt i sig men det betyder mkt för mig att veta eller kunna känna så, jag är inte glad över det men heller inte ledsen, det är mer som en iskall likgiltighet som ligger inombords och skaver med frysta kanter mot mitt mjuka innanmäte.
-Det gör lixom inte ont... det är bara hårt!
Men någonstans i mitt inombords kallaste vinter har det gjort mig någorlunda iskall, beräknande och i vissa längre utsträckningar ganska hård, lite som i "my way or the highway", förmodligen så gör jag det för min egen överlevnad, men oftast gör jag det mot personen i fråga för att stärka även dom. Det finns otaliga exempel som jag inte orkar dra här, men jag vet med mig själv att så är fallet.
Jag har fått stå större delen av livet själv, jag har gjort saker som skulle få folk att bli gröna av avund, eller spy i rent förakt, men jag har gjort allt själv, ingen mamma eller pappa, ingen hjärtevän eller bästa kompisar som står på en (det finns undantag men alltsom allt kan jag räkna dom människorna på mina pungkulor... det är 2st), och tror på en. Ensam är stark säger dom och visst, i och med saker som hänt i mitt liv må jag synas relativt stark jämfört med andra, men ensam är också ensam, vilket inte märks riktigt förens man befinner sig i situationers baksida. Men som vanligt får man dra sig själv upp, se det ljusa i detaljerna och fokusera på dom, så kommer helt plötsligt livet med överaskningar som slår det mesta. Så jag får väl bara luta mig tillbaka och styra min egen värld genom neutriner eller om det är neutroner för att ta emot men även ge tillbaka till universum...
Så jag får väl bara fortsätta kontemplera jorden still!
Men nu behövs jag hos min dotter, det enda egentligt riktiga livsödet jag inte har misslyckats i
... jag är ju trots allt enligt utsago, en älskad far!
P(ia)z!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar