Time will make TOOLS of us all...

Sitter och tänker, lite yrvaken, lite skev, men mycket trött.

Fick för några dagar sedan en påhälsning jag verkligen inte kunde ana. Det måste ha tagit mig hårdare än jag kunde tro, med tanke på min fysiologiska reaktion har varit efteråt.

                   Jag blev så chockad att jag inte ens orkade ta itu med
                   händelsen, utan ville bara få tiden att gå så att perspektivet
                   med sin längd skulle få reda ut det... 

Vad som följdaktligen hände var att upplevelsen sög musten ur livet, och har gjort mig helt slut.
Jag sover ok om nätterna, men får ingen vila känns det som, så väl uppe igen dagtid går jag
mer eller mindre runt som en ZOMBIE och bara stönar.

Vaknade 12.00 idag för att äta frulle, gick ner och fixade mina saker för att sedan gå rakt upp
på rummet igen och vila, musten behöver komma tillbaks tänkte jag innan jag slutligen omfamnades
av mörkret som skickade iväg mig till sömnen.

Vid 16.00 tiden hittade jag ut ur sömnen och fick liv i dom skakade lemmarna och lyckades ta mig
upp. Har sedan dess gått runt i huset och kollat på gubbarna när dom arbetat med diverse små-
projekt och funderat på 40-talets tysk slogan "Arbeit macht frei"... blir man verkligen fri av arbete?

                                  Det verkade ju inte funka så bra för judarna...

Så nu efter att ha tagit mig en funderare och klottrat ner lite av skiten som ändlöst gör varv i
min verklöst tomma skalle, gör jag mig en kaffe, kanske laddar ner några filmer till ikväll,
går ut för att arbeta med min bror och missunnar mig själv känslan av trygghet.

           Om du ändå kunde vara här
           du som fastnat i mitt hjärtas sfär
           det gör mig gott när du är där
           genom illusionen av att vara kär.

psyko dravvel till en vän, sent som fan

Klockan hade precis slagit den tiden på dygnet då det var dags...

                                                                                                ... Precis sådär dags innan det blev försent.

Spenderade mestadels av dagen med att fundera lite på saker och ting, bland annat om kära bror Robin, men även min far, min dotter, min kärlek och även mina vänner och givet mig själv i hela denna gröt skål. Det finns mycket bra människor där ute konstaterade jag snabbt, men frustrationen över att bli missförstådd, situationen att inte veta allt, ha säkerheten, eller kärleken i många fall leder oss bort från oss själva, speciellt i ett samhälle som inte själv vet vad det vill av oss, även om man ringer och frågar det (pröva själva får ni se).

Jag vet inte vad det ska bli av alla dessa vilsna människor, alt. är jag själv en av dom, det märks i sinom tid. Mångas olycka har dock kommit mig alltför klar, medan dom vilse springer runt och försöker vara någon för någon annan verkar det som ingen har tid för att vara sig själv, möjligen härifrån all denna vilsenhet härstammar ifrån.

                             Jag tror att jag ska skicka brev till dom allihop
                             och berätta för dom att jag, Ken, jag älskar dig
                             i alla fall för människan du är. Om denna gest
                             leder till att en människa bara accepterar den
                            dom är, så kanske inte allt var förgäves.

I morgon ska jag börja skriva brev till er allihop....

                                                                  ... jag lovar "tummis" och allt!